Det var bättre förr, det är faktiskt sant.

JAG SAKNAR: att lyssna på Radio Dept. i en etta på Jämtlandsgatan, att äta paprikapannkakor i köket, lukten av regn i fönstret hos E., att tillsammans med syster cykla till biblioteket iklädda prickiga kjolar, att pyssla på Lava med C. och M., att vara okysst, Ängbyplans tunnelbanestation, att sjunga med till Smiths-låtar på hög nivå i bilen, att lyssna på I'm From Barcelona i gräset med J., nattliga samtal på balkongen i Upplands Väsby, att lyssna på 'A Boatmans Call' i systers rum.

Restrerande minnesvärda, nostalgiska anekdoter utelämnas tills vidare på grunt av för stor skapad sentamentalitet.

"Lid för konsten eller brinn"

Det ÄR en hemsk jobbigt och förfärlig känsla när man blir drabbad av prestationsångest. Det sliter en åt t u s e n olika håll och istället för att prestrera dåligt prestrerar man: ingenting alls. För man är rädd, riktigt jävla vettskrämd av tanken på att någon ska ta del av ens alster (det är uppenbarligen estetiska prestationer jag pratar om, just nu åtminstone) och döma ut det som något odugligt. Man är livrädd för tanken som ska dyka upp i åskådarens huvud när denne studerar produktionen, livrädd för att personen ska jämföra den grundligt med annan estetik, precis på samma sätt som man själv gjort innan man med skakiga händer lämnat ut sitt verk till omvärlden och känt sig lika blottad som en nakenkatt. Kan jag göra såhär? Är jag nyskapande och kreativ? Är jag normal, passar jag in i mallen? Man ska vara medioker samtidigt som man ska vara nyskapande. Annars blir man inte uppskattad. Nej, man måste uppfylla de uppslitande kraven för att kunna göra sin röst hörd, man måste hela tiden f ö l j a m a l l e n. Och gör man inte det krävs det ett jävla kurage för att våga stå för sina alster, som kanske är rent ut sagt absurda, när de döms ut och sågas ner till minimala beståndsdelar.

Tusan, vilken otur att Andy Warhol är död. Annars kanske han hade kunnat gett mig råd om hur man vågar stå emot ideal, mallar och mönster.